Arkiv för inlägg med taggen: rasism

Långhed, AlftaNågot har hänt i den lilla byn Alfta i Hälsinglands inland. Bland badande hälsingar, med inslag av en och annan glassande Stockholmare på semester, syns nu också unga män från Afrika spela beachvolley vid strandkanten.

Under de senaste 15 somrarna har jag besökt Alfta i Hälsinglands inland. En slumrande idyll och en av Ovanåker Kommuns fyra socknar. I samhället bor drygt 2 000 invånare. Sedan många år dras den lilla socknen med glesbygdens alla problem. I avfolkningens fotspår sker nedläggning av arbetsplatser och skolor, butikslokaler gapar tomma längs bygatan.  Tåget som tidigare stannade här på sin väg mellan Bollnäs och Orsa slutade att gå för många år sedan. Som ett minne står det gula stationshuset ödsligt kvar. Skylten på dörren vittnar om att lokalen idag inhyser loppis.

Men i sommar har något hänt . På de förut folktomma gatorna flanerar människor, på den tidigare tomma beachvolleyplanen vid badplatsen har unga män tävlingar medan pojkar i yngre tonåren skrattande gungar i kommunens gungor. Anledningen är att Alfta Queren i juni beviljades att ta emot 200 flyktingar. De första 65 kom redan i mitten av juni. De flesta är unga män från Eritrea och Syrien.

Invid samhällets genomfartsgata ligger puben med sommarveranda mot gatan. Under lördagskvällen satt två överförfriskade män i medelåldern där och svalkade sina torra gommar. Den ene mer högljudd och kontaktsökande än den andra. Jag och min familj slog oss ned vid bordet bakom dem för att äta en bit mat.

”Är ni från Stockholm?” sa den pratglade herren på brett hälsingemål.

Vi log och nickade till svar.

”Vet ni vad vi kallar Stockholm för här? Fjollträsk! För där bor så många fjolliga noll-åttor” brummade mannen vidare.

En ensam kvinna satte sig vid bordet bredvid männens.

”Hej, det var länge sen. Hur är det gumman?” gormade den högljudde mannen.

På gatan passerade några av de unga männen från flyktinganläggningen. De skrattade och pratade när de gick förbi den halvtomma puben. Mannen fokuserade om.

”Fy fan! Sluta skrika! Fan vad jag är trött på deras jävla skrikande” vrålade han. Och i nästa andetag

”Åk hem!”

Och jag skämdes! För att mina barn behövde höra rasismen i hans röst. För att jag är svensk. För att jag satt där på samma hak som den högljudde mannen och åt mig mätt på pizza och tacos i en vindstilla solnedgång. Men mest skämndess jag för min egen avsaknad av civilkurrage att resa mig och informerar mannen om att han lät mer än de unga männen gjorde tillsammans och att hans attityd var allt annat än okej.

I de små, av politikerna bortglömda svenska samhällena blir rädslan för det som är annorlunda störst. Där växer hatet mot såväl fjollträsk som flyktingar. Istället för att Alftaborna njuter av hur gatorna och badplatsen i sommar blommar föds ett hat och kanske också en missunnsamhet mot flyktingarna som utöver mat och husrum får 20 kronor per dag av samhället till kläder och hygienartiklar. Istället för nyfikenhet att lära känna dessa nya människor och ta tillvara på deras kunskaper, väcks ren och skär avundsjuka. Avundsjuka för att politiker ser och bryr sig mer om flyktingar och fjollträskbor än om äkta, infödda hälsingebor. Så fungerar människan. Mitt råd till den kloka politikern som vill bekämpa rasism är att plugga psykologi och ta glesbygdens problem på allvar. Sverige är så mycket mer än bara Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är i glesbygden som rasismens rötter når djupast. Bekämpning kräver politikers bekräftelse. Någon som ser dem och tar dem på allvar.

Annonser

En krönika av Maria Eklund

Jag och min familj bor i ett modernt hus med öppen planlösning. Det är trivsamt. Samtidigt som maken och jag stökar i köket kan vi följa barnens lekar och gluttande på tv.

När vi för några veckor sedan kokade julens knäck stal plötsligt en tv-trailer min uppmärksamet. Gustav Hammarstens belåtna röst trängde in i vårt hem och förkunnade att ”Majoriteten av Sveriges kvinnor är nöjda med sin ställning, som Lotti här” och Sissela Kyle svarade frankt ”Det var många slavar i Förenta Staterna som också var det innan de blev fria”.

Den lilla kvinnosakskvinnan jag bär inom mig vaknade genast till liv. Det här var en serie jag inte tänkte missa. Årets mellandagsdramatisering av Sveriges historia blev i år ett måste.

På annandag jul bänkade jag mig framför tv:n för att se det första avsnittet av svt:s ”Fröken Frimans krig”, en skildring om kvinnans kamp för lika värde och rösträtt i början av 1900-talet. Bland filtar och kuddar i soffans hörn förfasade jag mig över hur ett ungt par bytte tågkupé när huvudrollsinnehavaren, Dagmar Friman, börjar bläddra i en tidning om kvinnors rättigheter. Jag skrockade lätt åt hennes aristokratiska brors fördomsfulla min i deras första möte på sju år. Njöt av hans blekhet efter hennes replik ”Det är en ny tid. Lyft blicken så ser du den”.

Jag tror att det var där någonstans jag började se paralleller mellan historien om kvinnans frihetskamp från 1900-talets början och attityden till invandringen idag. Hur vi fortfarande fruktar det nya och okända.

Vårvintern 2012 köpte min hemkommun, Vallentuna, ett hus i ett av kommunens trygga villakvarter. Viljan var att ge ensamkommande flyktingbarn en lugn tillvaro, långt från oroligheter och krig. Men flera gånger innan barnen flyttade in vandaliserades villan. Troligtvis av uppretade grannar. Kanske ängsliga för sjunkande villapriser? Jag tror inte att Vallentunabon är mer främlingsfientlig än andra. Däremot upplever jag att vi svenskar fortfarande håller krampaktigt fast i det gamla och invanda av rädsla att förlora något. Vad? Makten? Var det skälet till att uppretade högerextremister gick till attack mot en fredlig antirasistisk demonstration i Kärrtorp i december 2013? Eller var det därför som dörrarna till Stockholms moské klottrades fulla med hakkors i början av januari 2014?

I skuggan av Fröken Frimans krig började jag grubbla över om vi är kapabla att lära av vår egen historia.

Kanske skapar vårt beteende idag stoff åt en ny historisk serie. Om 100 år kan morgondagens generation bänka sig – kanske framför någon sorts tv-apparat, vad vet jag? – för att småskratta åt, och förfasa över, vår attityd till invandringen i början av 2000-talet. Förhoppningsvis är de klokare än vi.

%d bloggare gillar detta: